tisdag 1 december 2020

Kärlek bortom dimensionerna

Kan två mötas som inte är av samma planet? Vad händer om kärlek uppstår? Tro det eller ej, men alla avstånd upphör. 

Jag börjar i tokiga änden
Hur är det att äga en kärlek som passerar både tid och rum men även dimension? Det är bortom sunt förnuft, om inte, kalla det för rent dumdristigt. Jag menar hur i hela friden skall det vara möjligt att träffas med några miljoner år i tidsskillnad? För att inte tala om dimensionerna och tidkrigen som skiljt oss åt. Bli aldrig förälskad i en utomjording brukar jag säga men i själva verket har jag ingen talan. Jag föll genom rymden, och hon till mig. 

Ett livligt liv med utbytare
Visst hade jag haft erfarenhet av utbytare så jag visste vad det var att lämna kroppen och låta någon annan ta över och köra bilen. Jag kunde använda samma sak när jag behövde få rapporter lämnade utan distorsion. Jag lämnade kroppen och utbytaren lämnade rapporten och jag kom tillbaka när det var klart. Behövde jag lära mig en annan civilisation inifrån kunde jag med tillåtelse gå in i en utomjordisk kropp och erfara och förstå deras verklighet. Det medförde också att jag ofta fick med mig deras språk tillbaka. Vanligen tynade dessa bort när jag inte hade någon att prata dem med. Men mina kunskaper och förståelser jag erhöll stannade. Jag använde detta som diplomat för att förmedla förståelser mellan olika motsatta utomjordiska grupper. 

(Med utbytare, varken inre eller yttre rymd var mig främmande)

Blyg inför henne av stjärnorna
Så långt var det lugnt. Tills Hon kom. Vi möttes som diplomater och plötsligt var jag så blyg som aldrig förr. Nu hade jag tagit mig vatten över huvudet och kände mig som en liten blöt katt inför henne. Visst hade jag mött alla slags former, inklusive insektoider, men någon som henne och med den utstrålningen, ja då var jag liten. Tack och lov fick vi mötet privat, till och med hemligt, för det var ju krig. Inget var sig likt, hon mötte mig typiskt utomjordiskt milt, men det var mer. Vi stod där blyga inför varandra? Hon med blont kroppslångt men uppsatt hår som ramade in hennes klassiskt vackra ansikte. En aura, jag tappade andan av fyllde rummet och det där underliga... hon hade känslor, eller uppstod de med mig? 


(Jag hade för lite självkänsla för att begripa att jag, människa av Jorden,
hade berört henne som ingen annan)


Stulna stunder
Vi gjorde det vi kunde för att träffas men i krig och bevakade portaler blev det inte ofta. Och det skulle bli svårare för krigen hade knappt börjat och Fria Förenade Flottan hade inte bildats än. Varje möte var stulen tid, olaglig för att säga det mer korrekt. Om kärlek skulle uppstå, skulle band uppstå som bröt mot dimensionslagarna. Dessa kärleksband blev förbindelser som knöt samman tider på ett olagligt sätt, för de skulle kunna orsaka okontrollerad öppning mellan verkligheter. Men än värre var att de som upprätthöll ordning genom sin makt skulle förlora sin makt. I oförmåga att observera egna känslor såg de omöjlig kärlek över dimensionerna som ett hot. Så många gånger jag frågade varför är vår relation så förbannat farlig, varför får vi inte vara ifred? Men det var ingen fråga, det var förtvivlan över att det obeskrivligt fina inte fick finnas. 

Reflekterade först i spegeln
Jag märkte henne inte först. Jag tror det var när min hand plötsligt berörde mitt skägg som var så typiskt för henne. "Va, är det du!?". Jag gick till spegeln och tittade. Var det så? Var det ditt luriga leende jag kände, inte minnet av dig? Hon lämnade inte mina tankar, det var omöjligt att låta bli att tänka om och om igen på henne när vi träffats. Spelades upp om och om igen. Men, "näe, du är där din luring, du ser genom min ögon!" Och så sprudlande strålade hon upp. Jag tappade hakan, bokstavligen. "Du tappade hakan", sa hon lurigt leende, och jag stängde den genast! "Nä, det här är inte rättvist", skulle jag säga men hann inte klart innan jag såg henne i spegeln. Jag tittade på mina, eh hennes händer, såg genom hennes ögon. Vi var två och inte. Två men en. 

”The best thing, the only thing about me that I like, is you”

I Dina Ögon
Det är otroligt att det finns en film som fångat detta så väl. 'In Your Eyes' heter filmen (från 2014). Välspelad så den är njutning och den porträtterar så många lustiga aspekter av att vara två som en. Jag har bifogat länk till den men jag säger köp den! Jag kan inte beskriva så som den filmen kan. Jag vill till och med säga du behöver se filmen för att förstå vad jag skriver och varit med om. Visst är det ett drama men det är så många realistiska element i den att jag häpnar varje gång jag ser den. Toabesöken kan jag säga i förbifarten löste vi fint, ja det var ju bara jag som tyckte det var pinsamt att skita med min lady på muggen! Uppfriskande i sinnet, trots doften, att vara konstigt halvtom vanlig ett kort tag. Men jag hann inte ens stänga toadörren efteråt innan magin var där igen, hon hade bara trätt tillbaka lite fint. 

”Sometimes when I'm with you, I forget myself”

Folks reaktioner
Det går inte att beskriva hur det är att vara två som är en. Bara göra bleka jämförelser. Du går inte omkring och tänker eller ännu mindre säger "jag har blivit hel". Fylld är fylld och det stilla. Det är lugnt inom och du (eh, ni) har en längtan att rinna över när du-ni får chansen. Det är dock ett problem. Visst väcker man underlig berördhet i andra men också avund och även svartsjuka. Det går inte att förstå att jag bär en kvinna inom mig som upplever mig inom. Filmen visar det så väl. Visst blev jag stående pratande för mig själv ibland (på NMT-klumparnas tid, innan det gick att skylla på plattnalle med Bluetooth-lurar). Men det var inte det som väckte uppmärksamhet. Alla märkte vi var två som var en, fast de aldrig kunde förstå. De drogs till det där som kändes igen som förälskelse fast inte var det, för förälskelse är ju riktad till någon annan – den här stannade inuti. Och jag lovar att kärlek som inte är beroende utan bara finns där, fylld oberoende vad den andra gör eller säger, väcker ilska och tolkas som oälskad. 

They think I'm in love hot, but I'm not.
They think I'm spaced out, but I'm spaced in. 

Ny tvillingsjäl nu igen
Det finns så mycket myter om tvillingsjälar men det mesta är förvrängt. Det finns en verklighet bakom, ja, men myterna är skapad av bortträngda behov som klätt sig i ny kostym. Inte minst är det en flykt till en andlig Starlet-dröm. En tvillingsjäl är föreställningen om att inte behöva bearbeta och lösa relationsproblem som hör jordelivet till. Förbrukningen av tvillingsjälar kan var hög. Jag har svårt att låta bli att sucka när jag hör saker som: ”Har du mött hennes nya tvillingsjäl!” Ibland skall han vara hennes Soulmate istället, för det slår högre, beror på modet just det årtiondet. Och då kommer vi till andra orsaken till förvrängning. Behovet av upphöjelse, eller snarare självupphöjelse. Egentligen är det primitiva genetiska mekanismer att skapa sig en social status i flocken genom den man förökar sig med. Det gynnar avkommans överlevnad, så beteendet har alltså avlats fram. Det finns många fler simpla psykologiska orsaker till att ha sin övertygelse om tvillingsjälar – att vara övertygad om ett ”öde tillsammans” lugnar ner grav svartsjuka. 

Starlet, so far away from real love in the stars
it makes people fall for flat conceptualized dreams

Spoilervarning
Jag älskar filmen 'In Your Eyes', speciellt Dylans sista mening när de äntligen träffats, innan de berör varandra: ”This is going to be so weird”. Och ja, inget är sig likt, ingen motsvarighet finns. Vi får aldrig nog av varandra, vi bara vilar i mindre intensitet. Vi pratar inte ens telepatiskt, vi vilande är. Vi är i olika rum men hon är alltid här. Och hur vi än gör går det inte att uppleva utan att vara två om det. Ingen av oss undrar, vi vet för lystern som allt får, är den andres ögon som ser. 

När det inre blir större än det yttre
Allt blir omvänt. Den största rymden är inom, bokstavligen. Det är svårt att ligga bredvid varandra utan att ha liten hudberöring. Nudda och en skälvning går genom kroppen inuti. Vidröra lite mer och den punkten växer i vårt gemensamma upplevande tills den fyller våra sinnen, exploderar som en nova i oss samtidigt. Och jag ser med min arm nuddande din, rymden inom dig oss. Stjärnor. Allt är upp och ned, ut och in. Jag minns så märkligt när jag tänkte "du biter mig för hårt!". Och så var det jag som bet dig! 


Jag försökte bara en gång visa min kompanjon vad det innebar. Vi hade några års gemensamt arbete med dimensionella kontakter bakom oss. Jag öppnade mig där vi satt i portalen i hennes kök och hon förskräckt utbrast att hon såg kylskåpet rätt igenom min kropp. Jag öppnade lite till och hon utbrast ännu mer förskräckt, jag ser stjärnor, rymd! Ja, jag vet, det var det jag ville visa dig, svarade jag och slöt långsamt igen. Det är så när avstånd upphört en gång mellan två. Utan avstånd finns inte heller storlek eller rymd utanför. Jag visade aldrig någon mer, hon blev sängliggande och fick ”feber” som varade i en månad efteråt. 

Det oundvikliga mötet
När lilla jag fått uppleva detta stora står frågan: Vad blir då kvar när de Två Polerna möts? Ingenting säger jag. Ingenting av avstånd, ingenting av separation genom dimension, ingenting av makt som kallades hierarki, andlig hierarki. Det är därför sista kampen kallas för 'Kriget som gör slut på alla krig'. Inte undra på att deras möte varit krigat mot. Det är så berättelsen slutar om Det Oundvikliga Mötet, med början obeskrivbar. 
.

Mikael Kvist 
Författare, forskare och kontaktperson 
med kontinuerlig utomjordisk kontakt sedan över 25 år 


______________________________________ 


Länk till butiker: 

Länk till kopia 'In Your Eyes Only' (2014):

Länk till dålig kopia på YouTube: 

Länk till 'Det Oundvikliga Mötet': 

.


Dylans sista replik: ”This is going to be so weird”. Och jag lovar det blir det – inte veta om det är jag som berör eller blir berörd. Allt är dubbelt, samtidigt ett, och mer. 

______________________________________ 

Svar på vanligaste följdfrågor

Menar du att Tvillingsjälar finns? 
Nej, det är ett begrepp skapat av människor av både flykt från verkligheten och av glimtar av det jag beskrivit ovan. Det har också byggts upp av, kalla det, minnsesfragment från kosmiska krönikor – se 'Det Oundvikliga Mötet'. Resten har byggts på och teoretiserats av behovet att tro på Tvillingsjälar och Soulmate. Av alla mina diplomatiska kontakter under 25 år har ingen utomjording tagit upp eller bekräftat vad som populariserats och omkanaliserats i det oändliga. Rådande föreställningen om tvillingsjälar är resultatet av det kollektiva medvetandet som är fullt av dessa tankar flytande kring Jorden. 

Är det möjligt att leva detta på Jorden?
På grund av människans uppbyggnad enligt personlighetsmodellen jag har tagit fram i mina studier (som innefattar emotioner, psykosomatik och som förklarar hur bortträngning fungerar) är det inte möjligt i jordisk medvetande. Det resulterar i fruktansvärda utspel orsakat av ett tillstånd jag benämner som överslag och som ofta resulterar i permanent personlighetsförändring. Det räcker med ett överslag för att allt skall vara förlorat och förbindningen bruten. Men om den ena har utomjordisk kropp med utomjordiskt medvetande så är det möjligt. Och jag som haft utbytare och levt det här, vet att jag kan stanna i att vara en, allt till trots runtom. 

Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)