Jag har haft förmånen att på Jorden fått vara extrapappa eller dagpappa åt en liten telepatisk krabat. Dom åren har jag nu haft nytta av när jag fått träffa de första utomjordiska barnen.
1 – Telepatisk jordisk krabat
Älskade mina helande händer
Med min jordiska krabat var jag först mammans stöd och masserade hennes rygg. Och, varje gång så bara älskade han mina händer så det blev naturligt att jag lade dem på magen också. När jag höll dem still slutade han att simma och lade sig tätt intill dem och somnade. Han lärde sig mina röst och blev sprattlig när jag kom nära, ”där är han!”. Men det dröjde inte länge förrän jag fick det mest fantastiska beviset när jag kom tyst gående bakifrån. Mamman såg mig inte, knodden hörde mig inte, ändå blev han helt till sig och tumlade runt! Han visste!
Telepatiska lekar
Vi hade många telepatiska lekar, bland annat en som var ”kasta vanten”. Ja, du vet hur det är med barnvagn, två tunga kassar påhängda, en extra låda i vagnen med mat och blöjorna stuvade under, iskallt, halt, shoppingsvettig och så kommer krabaten på att kasta vanten! Sååå kul! Stööön! Av nödvändighet stoppade jag honom och det innan han hann kasta. Så plötsligt var vi inne i en tankelek där jag sa ”Nähäää!” så fort han tänkte kasta den. Och så kom han på det. Han tänkte ingenting, ingenting den rackarn och så kastade han den. ”Vaaaa!” utbrast jag storleende. Och han nöjdade ett tandlöst bebisgurgel.
Krabatkonsult
Hans mamma brukade ofta ringa mig för att fråga varför han skrek. Vid ett tillfälle var han otröstlig. Jag frågade honom och han svarade med magont. ”Han vill du håller handen på hans mage sa jag till henne”. Han slutade inte skrika och jag lade till att ”han säger han vill du håller handen still”. ”Jaha”, svarade hon och krabaten tystnade på en gång. Under tiden hade vi fantastisk tid och jag kunde lära mig såå mycket om barntelepati och idag vet jag hur lik den är den som utomjordingars barn har.
2 – Utomjordisk krabat
En utomjordisk krabat
Jag jobbar 210% dagtid, har nyligen räknat ut det nämligen och då är inte nattskiftet inräknat. Jag sover på en portal så jag åker ofta direkt ut till uppdragen och tillbaka. Denna gång bestämde jag att jag måste få lite vila. Min kropp håller på att kollapsa och jag går omkring i dvala. Första halvan av natten fick jag i alla fall jobba undan men sista timmarna stannade jag hos utomjordingar ett tag, utan något uppdrag. Där träffade jag en utomjordisk krabat. Det är inte ofta man möter dem.
Unikt i kosmos
Det är verkligen inte ofta jag möter en utomjordisk bebis. Det finns en förklaring till det. De har hittat andra sätt att reproducera sig på, som jag inte går in på här, men det beror också på att det är få som kunnat bli fertila. Det är först nu när den varma Moderspolen börjat fylla kosmos som både längtan och möjligheten återkommit.
Överför som jordiska bebisar
Jag ”pratade” med några utomjordingar först. De var jobbiga för de är så massiva när de kommunicerar och tror att jag är van som de är. De tar också mängder med begrepp för givet som jag inte vet vad det är. Men så stod där en liten utomjordisk krabat, äntligen tänkte jag och jag satte mig ner för att prata med den. Det första jag förvånades över var hur den tänkte sina tankar till mig som typiska jordiska bebisar gör. Karakteristiskt är att tankbubblorna är inte fullstora, alltså fyller inte hela sinnet, de måste tas in i sinnet och de är lite lätt rundade. De påminner om rundade pratbubblor i serier. När de är riktigt små måste man ”sticka in huvudet” i dem så de blir fulltydliga.
Han var en av alla
Jag skall försöka förklara vad jag fann och hur det kommer sig att bebis bland utomjordingar inte vet vad lek är, inte tyr sig till någon och inte vet vad ett 'jag' är. Utomjordingar lever i kollektivmedvetanden, de är alla fullt telepatiska och det gör deras tillvaro friktionsfri och en andlig förebild för oss i kaosvärld av tankar och mottankar. Men det har avigsidor. En bebis tillhör ingen. Alla lika värda låter bra, ingen äger något eller någon personligt. Den lille kunde gå till vem som helst men en pappa eller en mamma som älskade just honom hade han inte. Han var, utan att veta det, tom på personliga känslor och tankar unika för honom – Han var smärtsamt en enhet i kollektivenheten.
Började nästan ty sig
Han begrep inte hur eller vad men långsamt började han återkomma till mig, nästan ty sig. Jag märkte tomheten som inte var tomhet utan det bara fanns inte. Jag mötte honom som bebis och han blev undrande. Han var ju dessutom ensam för andra bebisar är väldigt ovanligt och hade ingen som han att relatera till. Han frågade mig om vi kunde sjunga tillsammans. De hade sång men den var inte för en bebis, den var med. Han visade mig telepatiskt ett komplext tonark av tonföljder. Jag kunde inte sjunga de förklarade jag. Jag hittade ingen mjuk vaggande rytm, ljuden var för tanken inte känslan i kroppen. Jag anade fattigdom, stumhet som för mig var obegriplig.
Familj utan mamma och pappa
Jag hade en dryg timma med min utomjordiska krabat och hann upptäcka en hel del. Han bar så komplexa saker inom i sitt sinne att han var en liten vuxen. Han lekte inte. För lek kräver att förstå vad individ är. Det kräver ett eget inre som fantiserar, tänker egna tankar och kropp som känner egna känslor. För att känna kropp krävs det att någon personligen håller om så det känns inuti, hela vägen in. De vuxna, också skalliga, hade högre tempo men stilla – Det upplevs så när alla är synkroniserade. Ingen fanns som den lille tydde sig till mer, alla lika, del av kollektivet som var familj, men ändå inte.
Vad Moderspolen äger
Att få ty sig till någon, ha en pappa och mamma som bara tycker att du är det finaste som finns i hela världen. Det är att få vara innesluten i någon, få känna sig omsluten av varm om-tanke. I telepatiska kollektiv är du genomflödad i kollektivet, men känslolöst, individutsuddat. Aldrig har det varit så tydligt hur närhet ger omslutande tankar. Det som är modersprincipen, den runda, komplementet till fadersprincipens raka. Omegas runda omslutande form kontra Alfas raka återvändande form.
3 – Besöket
Det oväntade
Och så hände det, det absolut oväntade, den lilla bebisen stod bredvid mig i författarlyan. Jag är van vid besökare hemma för jag har flera portaler i huset. En ligger just i författarlyan där jag sitter och det är samma öppning som i rummet ovanför som är mitt sovrum. Ja just det, det är ju därför du hittade mig så lätt. Han begrep inte det svåra där han tittade på mig med sina utomjordiska ögon, han var ju här bara.
Nyfikenheten lockade honom
Han hörde mig tänka om honom och blev nyfiken. Jag var inte beredd men skulle förstått, jag kom ju nyss därifrån. Han tittade på skärmen som jag fokuserade mina tankar på. Jag vände mig till honom och smälte inför den lilla goa vännen. Han hade samma kläder och var precis lika stor här. Rättare sagt hade jag varit lika stor där när jag besökte. Han kände min tanke, att äntligen har jag min jordiska kropp jag kan hålla om dig med.
Tillräckligt infasad
Han var detaljsynlig klärvoajant men tillräckligt infasad i min tid för att vara berörbar. Så fort jag tänkte sträckte han upp sina korta armar som en riktig bebis gör och jag lyfte upp honom i min famn, äntligen. Jag suckade med hela kroppen äntligen, äntligen kunde jag uttrycka fullt mig. Och vilken blixtkontrast det blev av två så starka känslor – Mina uttryck kontra mina intryck. Han var kall, kroppsligt kall att hålla i, i bristen på levande strömmande känslor inom.
Vår andra chans
Jag vet ju hur de är att beröra men jag var, trots 25 års erfarenhet, inte beredd när det kom till en utomjordisk plutt. Jag fick fokusera och kunde tacka mig för min fantastiska knodd-kontakt jag haft innan som dagpappa. Det var lätt, det växte, samma värme. Han tittade upp med sina ögon på mig. ”Här, här inne, känn!”, sa jag. Förundrad, förundrad utan ord eller mer korrekt utan tankar. Äntligen får jag ge dig det jag kände du saknade och själv inte visste. Tänk jag fick en chans till med dig. Och som det är i tankekollektiv, massor med utomjordiska knoddar sökte sig upp i famnen. Mitt hjärta skrattade. De hör, de hör vad jag ger!
4 – Att vänta
De som har allt, utom komplementet
Denna friktionslösa tillvaro av kollektivt samförstånd är till synes fullkomligt och definitivt nästa nivå i utvecklingen. Alla bygger för helhetens bästa, det är totalt konfliktfritt och de äger ett ”andligt” fågelperspektiv på tillvaron genom sitt vara. Kaosmänniskor, som vi är på Jorden, lockas gärna av reklamen för det som på senare år populärt fått namnet 5:e Dimensionen. Sanningen är att Poler är inte kompletta utan varandra.
Utomjordingar förbereder Nedstigningen
Jag har svårt att få folk att förstå att himlen är på väg ner, kosmos Poler är på väg samman för Mötet och att utomjordingar förbereder Nedstigningen. Men om du skulle hålla en liten utomjordisk bebis i famnen som bara smälter av din värme och tycka om. Förvånat förundrat vara som ännu inte kan greppa att det kan finnas så mycket personligt tycka om till just den. Den har ett 'jag' som kan säga typ jag är ”seven of nine”*. Men förstå, inifrån, vad ett 'jag' är, för det behövs en innerligt kramande jordisk famn.
Fan nu gråter jag igen och kan inte skriva, trots jag har min rymliga ”bebisjacka” att bära i och händerna fria. Aj, va det sliter i mitt hjärta! Å, så kramar jag om dig igen, å då skrattar jag ohejdat. Jag har blivit dagpappa igen, utbrister jag lyckligt och såklart skrattar guppande igen med min goa knodd.
________________________
*”seven of nine” syftar på scifi-serien Star Trek där en människa varit del av ett telepatiskt tanke-kollektiv som kallas The Borg. Seven of nine var individens nummer sju kollektivets enhet av nio. Det var hennes jag-bild även efter befriandet och individualiserandet till människa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar